Är de bra att privatisera sjukhus?

I tidningen Dagens Samhälle nr. 27, 18 augusti 2016 så meddelas att Alliansen i Stockholm vill ”upphandla” ytterligare ett sjukhus. Rent strikt har jag inga problem med att upphandla sjukhus men det är väldigt få aktörer i stockholmstrakten som kan tillhandahålla sådana. Det vimlar ju inte direkt av dem och det är knappast någon som har sådana på lager att erbjuda. Därför handlar det om privatisering. Personligen struntar jag i om sjukhusen drivs privat eller av landstinget. Huvudsaken är att det bedrivs bra vård till lägsta möjliga kostnad. Nu hävdar Anna Starbrink, hälso- och  sjukvårdslandstingsråd, att erfarenheterna från S:t Göran är positiva. Ja, men skull erfarenheterna från landstingens sjukhus, de som hon ändå är ytterst ansvarig för, vara negativa? Har hon helt misslyckats med det som hon är ansvarig för? Hon menar att konkurrensen ger både bättre kvalitet och effektivare resursutnyttjande. Då är det ju ett bevis på att hon inte klarar av att styra sitt eget ansvarsområde så att resultatet blir kvalitativt och effektivt. Dessutom måste man ha misslyckats kapitalt om man bara genom att driva ett eller ett par sjukhus i privat regi uppnår ett effektivare resursutnyttjande än genom att i landstingsregi driva flera sjukhus i samma område (läs Stockholm) genom de stordriftsfördelar som man normalt borde ha i den situationen.

Nej, Anna Starbrink, du borde se över och lösa de problem som ligger inom ditt ansvarsområde. Det finns ingen lag som säger att inte landstingssjukhus ska behöva vara mindre effektiva, dyrare och tillhandahålla sämre kvalitet än privata sådana. Lär av de privata i stället och jobba smartare! I annat fall har du misslyckats med ditt arbete och bör bli ersatt men någon som kan effektivisera ditt område och öka kvaliteten till en lägre kostnad än vad du klarar av.

Svenska regeringen vill att alla blir feminister

Jag kommer en dag hem från arbetet, tar av mig jackan, lägger ifrån mig knädatorn och upptäcker en liten bok på byrån i hallen. ”Alla borde vara feminister” står det som titel. Skriven av Chimamanda Ngozi Adichie.

Ett provocerande skämt från min son eller hans flickvän?
Har min fru blivit tokig?

Jag slänger ut frågan till alla i familjen. Vem har lag denna bok på vår byrå?

Ingen svarar. Fegisar, tänker jag. Alla borde vara sanningssägare!
Till slut erkänner sonen att denna bok fick de på skolavslutningen åk 2 i gymnasiet, Stockholms kommunala gymnasium, Stockholm School of Science and Innovation i Kista.

Vad i helvete, tänker jag. Naturligtvis måste jag se vad det är som det svenska gymnasiet erbjuder min son att läsa. Jag börjar läsa denna lilla behändiga bok på 55 sidor på c:a 5-10 meningar per sida. Boken är skriven av en nigeriansk kvinna som anser sig vara feminist. I slutet av boken står att läsa:

”Unders vintern 2015-2016 skickas Chimamanda Ngozi Adichies Alla borde vara feminister ut till de över 100 000 elever som detta läsår går årskurs 2 i den svenska gymnasieskolan. Projektet är ett samarbete mellan Sveriges kvinnolobby, FN-förbundet, TCO, LO, Teskedsorden, Unizon, Gertrud Åström och Albert Bonniers Förlag. Skolorna förses med lärarmaterial och uppmuntras att använda boken som en språngbräda för samtal om feminism och jämställdhet i klassrummet, med utgångspunkt i den personliga erfarenheten.”

Det är inte särskilt förvånande att de svenska elevernas skolresultat är i botten vid en internationell jämförelse om skolan tillåter sig att indoktrineras av olika lobbyorganisationer som i detta fallet Sveriges Kvinnolobby som uppmanar till olika ”språngbrädor”. Enligt min mening så bör vi i den svenska skolan förmedla faktakunskap. Visst är det bra med diskussioner och kritiskt tänkande men det är ändå faktakunskaper som jag anser i huvudsak ska förmedlas i skolan på ett så effektivt sätt som möjligt.

Man ska inte uppmana alla att bli feminister utan att definiera vad man menar med detta. Det görs inte i boken och det är således upp till läraren att tolka detta åt eleverna eller låta eleverna komma fram till något själva, som då läraren inte har någon kontroll över. Är det också meningen att alla också ska rösta på det politiska partiet Feministiskt Initiativ också?

Varför det är bra för Sverige att hålla sig utanför NATO

Frågan har för mig varit lite svår, måste jag erkänna. Jag kan inte heller säga att jag är särskilt påläst i ämnet utan får förlita mig på de ”experter” som finns. Då framförallt inom Sverigedemokraterna, som är det parti som jag har valt att vara medlem i.

Sverigedemokraternas officiella ståndpunkt är att Sverige bör hålla sig utanför NATO och istället ha ett starkt eget svenska försvar, då gärna i förbund med Finland. Detta stödjer jag naturligtvis men jag har tidigare personligen varit rätt tveksam till den linjen av framförallt tre orsaker. Genom att vara medlem i NATO så anser jag att det skulle medföra följande fördelar:

1. Sverige blir ”tvingat” att avsätta 2% av BNP till försvarsutgifter.
2. Vi kan räkna med hjälp av andra NATO-medlemmar i händelse av konflikt.
3. I händelse av konflikt så ser jag i princip bara ett tänkbart hot – Ryssland. (Eller som en av mina första chefer en gång sa till mig ”Jag blir mycket hällre ockuperad av Amerika än Ryssland”, något jag själv fortfarande håller med om). Om Sverige ska kunna hålla stånd mot en sådan fiende så krävs rejäla doningar. Något som jag inte ansett att Sverige, ens i förbund med Finland, någonsin kan uppbringa.

Vad är det då som gjort att jag ändrat mig? Ja, för jag anser nog att vi har rätt högt i tak inom partiet och jag vet också att det finns flera inom partiet som fortfarande är starka NATO-anhängare så jag hade nog inte varit rädd för att argumentera för ett NATO-medlemskap rent personligen.

Jo, om jag nu skulle börja lista de fördelar med att i stället ha ett starkt eget försvar så blir listan följande:

1. Sverige slipper att riskera att bli indragna i konflikter mellan andra länder och framförallt mellan ett andra land och NATO. Som ni alla vet så går ju förfrågan om att försvara en annan medlemsstat ut till samtliga NATO-medlemmar, även om man kanske inte blir tvingad att delta i alla lägen. Fast man lär ju å andra sidan inte kunna säga nej hur länge som helst.
2. Sverige har en stark egen försvarsindustri. Ja rent av i världsklass. Vi har bl.a. SAAB, Ericsson Microwave och Bofors (även om den senare blivit uppköpt av BAE Systems, om jag minns rätt). Dessa företag sysselsätter massor med skickliga ingenjörer och driver svensk forskning framåt. Vid ett NATO-medlemskap så vill, framförallt USA, att NATO-medlemmarna köper amerikanska försvarssystem. I alla fall ska de vara kompatibla med NATO och då är risken stor att vi förlorar många arbetstillfällen till amerikansk industri.
3. Ett starkt eget försvar, utan medlemskap i NATO, har hittills lyckats hålla Sverige borta från krig bra länge och vi demonstrera på detta sätt en form av neutralitet. Ryssland ser ju NATO som sin huvudfiende och ett medlemskap där gör ju att vi direkt blir en fiende till Ryssland.

Skulle då ett urstarkt svensk försvar, utan NATO-hjälp, kunna hålla stånd mot Ryssland mer än några veckor i händelse av ett anfall?

Njae, kanske men tveksamt. Om Sverige satsar samma summa som NATO kräver, d.v.s. 2% av BNP, på försvaret, där Sverigedemokraterna är det enda parti som har en realistisk budget som lutar åt det hållet, så är det inte omöjligt att vi med avancerade robotsystem och andra högteknologiska lösningar skulle klara detta. Men huvudpoängen är dock att vi med lätthet skulle göra det synnerligen kostsamt för fienden att öppna krig mot Sverige. Så kostsamt att det inte är värt eventuella fördelar. Sverigedemokraterna vill också införa allmän värnplikt. Något som Allianspartierna och S, V och MP tillsammans har sett till att montera ned och sälja ut.

 Kortfattat så skulle en Sverigedemokratisk försvarspolitik ge följande fördelar för Sverige:

1.      Kraftigt svenskt försvar som gör det alltför kostsamt för en fiende att inta oss.

2.      Ge sysselsättning till flera tiotusentals personer

3.      Utveckla svensk teknologi, forskning och vetenskap samt en stark svensk exportindustri.

Brexit och Gunnar Hökmark som lättkränkt europaparlamentariker och dålig förhandlare

http://www.di.se/artiklar/2016/6/10/putin-kommer-utnyttja-brexit/

Den moderate europaparlamentarikern Gunnar Hökmark anser, enligt Dagens Industri den 10 juni, 2016, att den brittiska folkomröstningen kan bli en vändpunkt för EU. Det håller jag helt med om. Inte en dag för tidigt! Han anser däremot att ”ett brittiskt utträde skulle gynna Ryssland.” Det är ju lite märkligt. EU-parlamentet företräder ju idag medlemsländerna och skulle britterna gå ur EU så antar Hökmark att antingen EU ändrar sin politik gentemot Ryssland eller att britterna gör det. Varför då? Anser Hökmark att britter är ett särskilt ryssvänligt folk och i så fall, är det inte de själva som ska bestämma sin egen utrikespolitik? Om de nu anser att EU agerar fel gentemot Ryssland så är det ju inte särskilt förvånande att de vill gå ur i så fall. Idag har ju EU infört en handelsblockad mot Ryssland. Ändå köper Tyskland gas för fulla järnrör via gasledningen förbi Gotland som Sverige underlättade att bygga genom att ge Ryssland tillträde till en av Gotlands hamnar. Ett utmärkt tillfälle för ryska ”arbetare” att utforska den så strategiskt placerade ön inför ett eventuellt framtida ”befriande” av den gotländska befolkningen från den ”kapitalistiska fångenskapen”. Fortsatta köp av stora mängder rysk gas är ett klart gynnande av Ryssland och Putin. Gällande britterna kommande folkomröstning så säger han att ”Oavsett vad det blir så måste vi samla oss och ha en agenda”, säger han. Ja, det var ju klarsynt!

Enligt tidningen så har de flesta av Europaparlamentets ledamöter dragit sig för att uttala sig om folkomröstningen och Hökmark själv säger att ”överlag tror jag inte utländsk inblandning underlättar.” Ändå uttalar sig Hökmark själv till tidningen i egenskap av europaparlamentariker om folkomröstningen. Tror han att han sig representerar britterna eller Sverige? I britternas ögon så bör han ju rimligen betraktas som utlänning.

Sedan kommer vi till något anmärkningsvärt. ”Ett av orosmolnen över folkomröstningen är risken för att ett utträde ur EU skulle sprida sig som ringar på vattnet.” skriver tidningen och tillägger att ”Gunnar Hökmark ser dock inte att det skulle bli aktuellt med en svensk folkomröstning på sikt.” och tillägger ”Det är en överdriven oro.” Hökmark oroas alltså för att svenska folket skulle rösta för ett utträde genom en folkomröstning men tror inte att det finns en politisk majoritet för en sådan. Det är ju enligt oss Sverigevänner rätt självklart att svenska folket ska få säga sin mening i stora och viktiga frågor om det kan antas att folket vill något annat än vad politikerna beslutat. Är han emot demokratin eller tror han sig utöva den bättre genom att undvika folkomröstningar?

Enligt tidningen så har Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble uttalat sig och sagt att britterna inte kan räkna med att få tillträde till den inre marknaden om de lämnar EU. Hökmark misstänker också tuffa förhandlingar efter ett brittiskt utträde. Är EU verkligen så protektionistiskt att man inte vill teckna frihandelsavtal med en så viktig före detta medlem bara för att denne valt att lämna samarbetet i dess nuvarande form? Stödjer Hökmark, i egenskap av en av Sveriges europaparlamentariker Schäuble i sin ståndpunkt? Förhandlingarna har inte startat men man har redan låst sig i sin position. Om EU-representanter ska känna sig förnärmade över att en viktig medlem väljer att lämna samarbetet, ja då riskerar vi ju att isolera oss och verkligen sjunka ned i en djup kris. Inför alla förhandlingar måste man ju först veta vad man vill uppnå innan man börjar förhandla. Om man inte vet vart man ska gå så kommer man aldrig fram. Nej, lättkränkta EU-politiker som låter personliga känslor sätta sin prägel på förhandlingar innan de ens har startat eller kommer att starta är oproffsigt. Jag trodde nog vi hade smartare folk i europaparlamentet men nu talar mer och mer för att så inte är fallet och att britterna verkar göra rätt om de lämnar EU. Sverige borde följa efter.   

Har vi så inkompetenta utredare eller bara rena idioter som ministrar?

Digitaliseringskommissionen lämnade i december över ett betänkande på nästan 300 sidor till dåvarande IT-minister Mehmet Kaplan. Avsikten var att det skulle innehålla en rad uppslag i syfte att gynna digitaliseringen i Sverige.

Digitaliseringskommissionen föreslår bl.a. att kvinnor ska kunna skriva av studielån för maximalt sex terminer (motsvarande kandidatexamen) på de it-inriktade program där andelen kvinnor är under 15%.

Enligt min mening ett klart diskriminerande förslag och man kan fråga sig om det inte direkt strider mot diskrimineringslagen utan också möjligen mot studiestödslagen och principerna för hur studiestödssystemet är utformat.

Universitetsämbetet avstyrker nämligen förslaget med motiveringen att eftersom det finns många kvinnodominerande utbildningar så borde i så fall även män inom dessa utbildningar gynnas på motsvarande sätt. Av nyintagna läsåret 2014/2015 var till exempel andelen kvinnor 94% på speciallärarutbildningen, 92% på förskollärarutbildningen och 82% på sjuksköterskeutbildningen.

Jag kan inte annat än förundras över hur idiotiskt förslag från en statlig utredning kan vara. Nog trodde jag att vi hade mer kompetenta utredare. Möjligen kan det vara så att uppdragsgivaren, IT-ministern, uppdrar åt utredarna att komma fram till vissa resultat på förhand. Jag skulle skämmas som utredare och möjligen byta jobb. Jag skulle även skämmas som IT-minister och avgå, vilket också verkar ha skett.

Inflationsbluffen

Christoffer Ahnemak skriver i en intressant artikel i Aktiespararen, april 2016, om hur inflationsstatistiken skulle vara manipulerad. Även om artikeln andas inte så lite konspirationsteori så är det en intressant artikel som går ut på att USA:s centralbank (och därmed Riksbanken…?) har ändrat i sitt sätt att mäta inflationen minst 20 gånger sedan 1980. Allt för att visa en lägre inflation än den verkliga för att lura folk att tro att staten medvetet vill få folk att tro att pensionen och försäkringssystemet inte urgröps och välståndet för statens invånare konfiskeras. Enligt artikeln så ska någon John Williams på Shadow Government Statistics ha visat på ett den verkliga inflationen i USA ligga på strax under 10% om man räknar enligt den metod som man använde på 1980-talet, eller dryga 5% om man räknar på metoden från 1990-talet.

Har man ändrat metoden att mäta inflation på det sätt som beskrivs i artikeln är det alarmerande, oavsett vad anledningen är. Det gör att man inte kan dra några som helst slutsatser gentemot historisk data. I alla händelser försvårar det rejält. Själv har jag nog varit lite tveksam till de officiella inflationssiffrorna, inte minst för att så väl löner som priser går upp, sakta men säkert, trots att vi officiellt ligger på en i det närmaste noll-inflation. Slutsatser av den officiella statistiken blir ju inte lättare att dra för att en hel del av den statistiken bygger på fördröjd data. Trots snabba datorer och när man i dagen samhälle närmast skulle förvänta sig on-line-beräkningar så vekar mycket av statistiken baseras på fler månader gammal data. Illa!

EU – en fara för demokratin

Juristen och journalisten Paulina Neuding skrev en artikel i tidningen Dagens Samhälle, torsdagen den 18 februari, nummer 6, 2016 som faktiskt har sina poänger.

Bl.a. konstaterar hon att EU-lagar står över svensk lag. ”Enligt den svenska grundlagen får ingen lag i Sverige strida mot Europakonventionen. Europadomstolens domar står över nationell lagstiftning.” När internationell rätt griper in i vardagliga frågor tenderar människor att ifrågasätta reglernas legitimitet. ”Och plötsligt handlar den politiska debatten inte bara om rättens innehåll, utan om huruvida vi över huvud taget ska anse oss vara bundna av lagarna. För en demokrati är detta inget hälsotecken.” konstaterar hon. Jag kan bara hålla med henne. Lagstyre, principen att land byggs med lag, är grunden för ett fredligt och demokratiskt samhälle. Om tillräckligt många är normkritiska mot iden om lagstyre , försvagas den. Och just detta tycks vara konsekvensen av juridikens europisering. ”Lagar stiftade utanför nationens gränser är bindande på papperet, men uppfattas ofta som mindre legitima än nationens lagstiftning.” skriver hon vidare. Jag håller helt med. Detta är högst oroväckande och en fara för demokratin och hela rättsväsendet.

Då är den delikata frågan – ska vi, eller kan vi ens, ändra på människan eller ska vi i stället anpassa samhället efter hur människan är? Jag är av den bestämdaste uppfattningen att vi ska anpassa samhället och inte tvärt om. Att kliva ur EU vore därför ett steg i rätt riktning. Kommer detta då att få andra, katastrofala, konsekvenser? Knappast! Människan har alltid idkat handeln över gränser och vill så göra även i fortsättningen. Låt oss ta teknologin till hjälp och koppla upp passkskannern vid gränskontrollerna till ett centralt register samt fortsätta vara anslutna till TIR (Transport International par la Route), som är en internationell tullkonvention som förenklar klareringen betydligt. Inga handelshinder, inget EU, samarbete med hjälp av modern teknologi och självbestämmande. Vad är problemet?