Stockholm i lågor

Nu är jag riktigt förbannad. Idag fick jag en e-post från en kvinnlig bekant som numera bor och arbetar i USA. Hon var en gång min sekreterare på IBM när jag arbetade i Lettland och med sin IT-utbildning fick hon och hennes familj grönt kort och flyttade till USA. Nu skriver hon och undrar vad som pågår i Sverige, om det är sant att man bränner bilar i Stockholm och att det går huligangäng på gatorna och demolerar.

Jag skäms nu över att mitt Sverige har fått ett så dåligt rykte och att internationella vänner ifrågasätter händelserna i Sverige. Allt detta är ju tafatta politikers fel som dels skapat segregerade samhällen, multikulturalism, massinvandring och bostadsbrist. Och nu terrorhandlingar (som USA skulle välja att kalla det).

Det är lite synd att den välutbildade polisen (fast Regeringen nyligen beslutat om sänkt intagningskrav till polisutbildningen) av sina befäl troligen tvingas att titta på och använda dialog mot dessa huliganhandlingar. Uppenbarligen hjälper inte detta. Allt medan invånare får sin privata såväl som gemensamma egendom förstörd. Nog skulle väl Stockholms poliskår klara av att gripa 300 huliganer? Om inte så varför inte ta hjälp av poliserna i angränsande län, Malmöpolisen, Göteborgspolisen och nationella insatsstyrkan? Jag misstänker starkt att de inte får detta p.g.a. att de högre befälen antingen beordrats av politiker att föra dialog i några veckor eller är rädda för massmedias kritik mot hårdare tag.

Nu måsta jag därför sitta här och försvara denna tafatta strategi eller brist på strategi och skämmas över det Sverige som jag normalt sett är så stolt över.

Vi öppnar gränserna för näst intill fri invandring och jag tror inte att det är de mest utbildade personerna kommer hit. Det verkar ju inte direkt vara läkare och ingenjörer som i första hand kommer till Sverige för då skulle de nog få arbete om de verkligen ville arbeta. Många är outbildade och verkar ha stora problem med att ens lära sig elementär svenska.

Den enda glädjen i denna sorg är att Sverigedemokraterna logiskt sett borde gå kraftig framåt p.g.a. oroligheterna. Kanske ska det svenska folket nu vakna och inse vilken destruktiv politik de nuvarande regeringspartierna för. S, V och MP vill ju ha ännu större invandring och mer resurser till segregerade områden. Kanske borde dessa resurser i stället läggas på bostadsbyggande, fler lärare och företagande? Kanske borde vi kraftigt minska invandringen för att lägga resurserna på att komma tillrätta med de problem som vi redan har i samhället i stället för att förvärra dem. Kanske borde vi stanna upp ett tag och se oss omkring och se vad som gått fel och rätta till dessa i stället för att av ideologisk blindhet rusa vidare in i fördärvet.

2014 har Sverige chansen att börja ta sig ur detta elände genom att välja en ny regering. Den nya regering ska bestå av SD som största parti. Dags för ordning och reda!

Det politiska ledarskapet måste förbättras

Jag måste erkänna en sak. Jag är fascinerad av framgångsrika ledare och framgångsrika företag, särskilt svenska sådana. Många är avundsjuka på att de mest framgångsrika ledarna i många fall tjänar oerhörda pengar. Visst kan det vara obefogat ibland men i Sverige vill jag hävda att det i de flesta fall är ganska rimliga, om än höga, löner. Jag hade själv nyligen en tysk chef som var ganska välavlönad. Han var dryga 40 år och tjänade 175 000 SEK i månaden. Det var den bästa chef jag någonsin haft. Han arbetade minst 12 timmar om dagen. När jag kom på morgonen så satt han där och när jag gick på kvällen så satt han kvar. Kan kallades för ”Gestapo” av vissa. Ett förfärligt smeknamn men han tog det med ro. Anledningen till smeknamnet var att han äntligen lyckats inför lite ordning på företaget inom det arbetsområde som han var ansvarig för. Det som enligt min mening gjorde honom bra var dels hans kompetens och dels hans humor men framför allt han förmåga att släppa allt när man behövde hans uppmärksamhet. ”Jag behöver ingen själasörjare men en vettig människa” som en före detta arbetskamrat karaktäriserade en bra chef.

Percy Barnevik var utan tveksamhet en framgångsrik chef. Hur bra han var är för mig okänt men jag kan helt hålla med om hans syn på ledarskapet. För Percy Barnevik är handlingskraft lika med bra ledarskap. ”En ledare är bäst när man knappt vet att han existerar. Inte så bra när folk lyder och hyllar honom. Sämst när folk hatar honom”. Enligt Percy finns det två typer av människor: de som producerar resultat och de som producerar ursäkter. De flesta politiker hör dess värre till de senare. Det både jag och Percy vänder oss emot är ursäktsmaskineriet, den mentalitet som gör att ledare skyller ifrån sig på orsaker de inte kan påverka; inflation eller vad det nu må vara. En ledares mål är att nå budgetmålen trots motgångar. Vad ska man annars med en chef till? På en av mina tidigare arbetsplatser, IBM, så sa en av de högre cheferna ”Lös det – det har du betalt för”. Företags framgångar ligger på själva genomförandet. Samma sak gäller för ett lands ledare. Enligt Percy ska det vara lite snack och mycket verkstad. ”När ett beslut väl är fattat ska det gå undan.” En av mina större chocker fick jag som förtroendevalt inom politiken. Invånarna får vänta på mellan 6-24 månader på att få svar på ett medborgarförslag. Det var uppenbarligen bara jag som ifrågasatte denna sölighet från idé till beslut. Att gå från idé till handling lär väl ta en mandatperiod eller så. Efterhand har jag förstått att en ursäkt till den långa handläggningstiden är demokratiprocessen. Bullshit! Jag vill hävda att man inom det privata näringslivet har en hyfsad demokrati men ingen skulle acceptera en handläggningstid för idéer från personalen på mer än en månad. Vill man söla lite så dra till med det dubbla eller tredubbla. Då blir det ett kvartal, inte två år. Pengar kan alltid tjänas igen – men förlorad tid är förlorad för alltid.

 När jag fick uppdraget att etablera en IBM-organisation i Lettland i början på 90-talet så var det brist på manliga kvalificerade kandidater till vårt personalbehov. Jag intervjuade ett antal kvinnor och – topp! Det var ingen annan än jag som ville anställa dessa. Percy Barnevik verkar tycka likadant. Han har startat en välgörenhetsorganisation i Afrika. ”Kvinnor är driftiga. Bland de fattiga i Afrika och Indien gör männen 20% av jobbet, kvinnorna 80%. Varför är det så? Jag blir trött på de spelande, supande lata männen. Därför lånar jag bara ut pengar till kvinnor. I själva verket hatar jag män”, säger Percy. Varför då? ”-För att de inte sköter sig. Jag gav dem faktiskt en chans trots att inte ens de inhemska bankerna gjorde det. Men så kom amorteringsdagen och då kom också ursäkterna: Min bror är sjuk, vi har haft missväxt och så vidare. Kvinnor tiger och betalar. Män snackar och betalar inte.”

 När man anställer personal så ska posten naturligtvis tillsättas med den som är mest lämpad, men män och kvinnor agerar olika. Män tar plats, medan till och med väldigt duktiga kvinnor är mer prövande, menar Percy. ”De frågar: klarar jag detta?” Jag vill hävda att män är mer orädda och bättre förhandlare. Kvinnor är, enligt Percy,  en underutnyttjad resurs.     

Alla förändringar skall leda till likvärdig eller större kundnytta

Det är en tanke som verkar ha gått SL helt förbi. Tanken att alla nya produkter och tjänster ska vara likvärdiga eller bättre än de som ersätts. Så brukar sunda och framgångsrika privata företag resonera. Uppenbarligen inte kommunala, landstingsägda eller statliga. Jag tänker närmast på SL och avskaffandet av förköpshäftet och i ställer ersätta det med ett chipkort.

Jag kan hålla med om att en pappersremsa med stämplar kan tyckas gammalmodig i dagens IT samhälle men där kunde kunden se hur många kuponger som stämplats och vid vilken tid. Med dagens kortsystem så kan du varken se eller veta vad som debiteras dig. Visserligen kan man gå till en maskin vid stationen för att se hur mycket man har på kortet men när jag ska skicka min son och hans kompis på resa så vet jag inte om han behöver ha pengar med sig för att ladda kortet eller hur mycket han kommer att debiteras vid passerandet av spärren. Dessutom klarar ju spärren inte av att debitera två personer i direkt följd.

Jag anser att detta är en ogenomtänkt lösning som visar på en icke kundorienterad ledning. Kan hända att beslutet om införandet av ovanstående system fattats av politikerna i SL’s styrelse. Åtminstone de flesta kommunpolitiker som jag har talat med envisas att kalla kunder för brukare och inte kunder. Det är synd, tycker jag, för det visar på en motvilja till att serva oss kunder, även om det i vissa fall är så att kunden inte har några andra alternativ och därmed uppenbarligen inte är värda att betraktas som kunder.