Jag har arbetat som konsult på flera av de ledande svenska
storföretagen genom åren fast jag är ”uppväxt” på ett av världens största och
ledande internationella företag inom IT, nämligen IBM, där jag arbetade i c:a
12 år. Under min tid på IBM fick jag lära mig värdet av konfidentiell
information. IBM hade, vad jag minns, fyra
kategorier av dokument:
-
Oklassificerat.
Dessa dokument hade ingen klassificering och kunde därför hanteras hur man
ville. De var vanligen avsedda för allmänheten. Fick lämnas till journalister,
bäras hem och ges ut till vänner, kunder och bekanta.
-
”IBM Internal
use only”. Detta var den vanligaste klassificeringen och alla
dokumenthanterare stod inställda på detta som ”default”. De bestod av e-post,
interna memos och annan internt material som var avsett för de anställda. Dessa
dokument fick alltså INTE delges utomstående.
-
”IBM
Confidential”. Detta var en allvarlig klassificering. Dessa dokument skulle
hanteras med störst försiktighet och förvaras i inlåsta skåp. Detta kunde vara t.ex.
information rörande konstruktionen på produkter som ännu inte var lanserade. På
kontoret, som var ett öppet kontorslandskap, gjordes regelbundet oannonserade
kontroller efter kontorstid eller tidiga morgnar där vissa chefer gick runt
mellan borden och kontrollerade vika papper man hade lämnat kvar oinlåsta.
Hittades ett papper som det stod ”IBM Confidential” på så hade man en röd lapp
på sitt skrivbord dagen efter där det stod att man skulle kontakta sin närmaste
chef för att få tillbaka dokumentet. Tre sådana händelser under ett år var bas
för avsked. Åtminstone gick ryktet så.
-
”IBM Restricted
Confidential”. Detta kunde vara t.ex. utvecklingsplaner, marknadsplaner
eller strategiska dokument. Dessa dokument fick bara utges till personer som
skrev på en lista att de innehade en kopia av ett sådant dokument.
Den som producerade ett dokument var skyldig att själv
klassificera det.
Ovanstående klassificeringskategorier var så inarbetade att
det så småningom gick rykten om att det fanns en ännu hårdare klassificeringskategori-
”IBM Destroy Before Reding”. Naturligtvis var detta en skröna menad för att få
in lite humor mellan alla hot om uppsägning.
Under min tour på några av Sveriges största industriföretag
har jag aldrig någonsin råkat på någon som helst klassificeringsdiciplin. De
anställda producerar dokument på löpande band och litar blint på att hemlig
information inte ska komma i obehöriga händer. Hur vet du om ett dokument som
du får i din hand direkt innan du ska med bussen är hemligt eller inte om du
inte har läst det helt?
Jag är stolt över svenska uppfinningar och kan bara beklaga
den oinsikt som råder vad gäller respekten för konfidentiell information. Jag
mins en berättelse på Ericsson där de hade en delegation från Kina på besök på
70-talet för att titta på bl.a. de nya AXE-stationerna och dess utveckling. En
av kineserna hade en förmåga att ovanigt ofta buga sig framför de
uppseendeväckande uppfinningarna. Efter att en anställd uppmärksammat detta så
visade sig att denne kines hade en gömd kamera innan för västen som han
fotograferade det hemliga med. Hoppas jag bara, efter detta avslöjande, inte
blir åtalad för hets mot folkgrupp eller något liknande. Även jag har, genom
åren, fått lära mig hur man genom att använda avancerad ”förhandlingsteknik”
kan avslöja motparten eller förleda denne med falsk information. Och då menar
jag inte genom att använda sig av oetiska metoder utan på helt etiska grunder
göra detta.
Nej, jag vill att svenska företag men avancerad teknisk
utveckling, svenska myndigheter och organisationer ska förbli
konkurrenskraftiga i en allt mer konkurrensutsatt marknad genom att hantera
känslig information på ett ansvarsfullt sätt. Var inte så naiva utan ta ert
ansvar! OK, det kostar på i form av ökad administration och byråkrati men
ibland är det värt det – i det långa loppet. När man tänker långsiktigt och
inte bara på den förestående kvartalsrapporten. Detta gäller inte minst
politiska partier, föreningar och andra organisationer.
