Politikerbloggen - Martin Nigals: Är alla människor verkligen lika mycket värda?

Politikerbloggen - Martin Nigals: Är alla människor verkligen lika mycket värda?: En partikollega till mig ställde den frågan till mig tidigare i år. Jag tittade förundrat på honom och undrade hur snabbt han ville bli ...

Är alla människor verkligen lika mycket värda?

En partikollega till mig ställde den frågan till mig tidigare i år. Jag tittade förundrat på honom och undrade hur snabbt han ville bli utesluten ur partiet. Men faktum är att för de allra flesta så är faktiskt inte alla människor lika mycket värda, inte ens för mig. Min fru och min son värderar jag betydligt högre än alla andra. Mina släktingar och vänner värderar jag högre än alla andra. Och nu kommer vi till något kontroversiellt och något inget annat parti vill erkänna sig till – Sverige och det svenska folket värderar jag (och de flesta andra svenskar utan att aningen erkänna det eller vara medvetna om det) högre än andra. Vad menar jag då med ”värderar högre”? Att de skulle vara intellektuellt överlägsna andra? Nej! Att jag skulle ge mitt liv för dem? Ja! Jag känner också större samhörighet med min familj, mina grannar och det svenska folket än med några andra. Detta kallar 7-klövern för rasism och främlingsfientlighet men det är inget annat än sunt förnuft och hur en normal människa är funtad.

Att jag då prioriterar svenskars väl framför invandrares väl är ju att ställa grupper mot varandra. Ja, och det kallas för prioritering. Inser man inte att man måste prioritera eller förstår vad det är då ska man inte hålla på med politik och framför allt inte styra ett land, i alla fall inte Sverige.

Kameraövervakning förhindrar brott och skadegörelse

Det har från svenskt håll (diverse politiker från både Alliansen och de röd-gröna) hävdats att det är osäkert om kameraövervakning har någon effekt på minskad brottslighet. Man medger visserligen att det kan ha en positiv effekt på bevisföringen men att det å andra sidan kan vara integritetskränkande där det är tveksamt om fördelarna överväger nackdelarna.

Svensk forskning har ofta visats sig vara politiskt styrd och i flera fall tolkats på ett felaktigt sätt av politikerna. Att man i den forskningen kommit fram till att kameraövervakning inte har särskilt stor effekt på brottsligheten kan också ha att göra med att fler brott rapporteras, vilket kan tyckas naturligt. Den som av principiella eller ideologiska skäl är emot kameraövervakning kan således lätt feltolka resultatet och finner då att brottsligheten t.o.m. ökar. 

Sverigedemokraterna i Huddinge har därför studerat effekterna av kameraövervakning internrationellt.

Nedan finner ni en länk till en utmärkt sammanfattning av internationell forskning på området. Man kan nästan entydigt konstatera att kameraövervakning har en positiv effekt på minskad brottslighet. Det som sedan diskuteras är vilken placering det ska vara för att göra mest nytta.

När vi besökte en skola utanför Tallinn under våren 2015 så förundrades vi över hur bra ordningen var i klasserna och framför allt hur snyggt och städat det var i de gemensamma utrymmena. Inget som helst klotter syntes varken på skåp, väggar eller bänkar.

När vi frågade hur de kunde hålla klottret borta så pekade de på de kameror som satt i taken. Sedan de fick övervakningskameror installerade så förekommer i princip inget klotter alls. Givetvis så får upptäckt klottrande påföljder och när eleverna inser detta så aktar de sig och ger upp fortsatta försök.
Mobbingen har också minskat radikalt även om den inte är helt borta ännu.

Vid ett besök till Lettlands huvudstad Riga för flera år sedan så hade man stora problem med urinerande utlänningar i centrala Riga. Många av dessa var då brittiska turister. Några år senare träffade jag på en av närpoliserna som arbetade i Gamla stan i Riga. Hon bekräftade att efter att man satt upp bevakningskameror hade kommit tillrätta med problemet. Hon arbetade själv på den övervakningscentral varifrån utryckningarna skedde. Såg man någon som urinerade på en publik plats så skickade man genast iväg en patrull som bötfällde individen. När detta blev känt bland turisterna så minskade urinerandet radikalt.

 

Vår slutsats, efter att ha tagit del av internationell forskning på området samt utländska studiebesök, är alltså att kameraövervakning entydigt har en positiv effekt på minskad brottslighet och skadegörelse. Förutsättningen är förstås att brott och skadegörelse upptäcks (någon granskar det kamerorna visar, som t.ex. övervakningscentralen hos SL), rapporteras och får påföljder. Avskrivs brottet, som ofta görs, trots entydiga bevis, så kan jag tänka mig att kameraövervakningen får mindre effekt. Eftersom Sverigedemokraterna vill ha ökad ordning och reda i Sverige så är vi alltså positiva till ökad kameraövervakning och ser detta som ett kostnadseffektivt sätt att få till minskad skadegörelse, brott och mobbing i skolan.

http://journalistsresource.org/studies/government/criminal-justice/surveillance-cameras-and-crime

Hemspråk – bra eller dåligt för invånarna?

Det påstås ofta i debatten att man snabbare lär sig svenska om man först får lära sig sitt hemspråk och vidare att flera forskningsrapporter visar på detta.

 Om målet är att så snabbt som möjligt lära sig svenska så är det svenska som ska läras ut och inte några andra språk. Vi pluggar ju inte först franska om vi vill lära oss japanska.

Man har fullständigt misstolkat den forskning som finns på området. Forskningen säger att ju fler språk man kan - desto lättare har man för att lära sig ett till. Detta innebär inte att man först ska gå omvägen via sitt hemspråk för att snabbast lära sig t.ex. svenska.

Forskningen är för övrigt liten på området. Detta konstateras också av Veli Tuomela som Skolverket hänvisar till. En del ”forskning” har alltför lite elevunderlag för att kunna dra några vetenskapliga slutsatser.

Viss forskning (t.ex. Rachel Borell, ”A review of second language learning factors for refuge population”, University of Minnesota) visar att ett för stort fokus på modersmålett kan leda till bristande motivation att integreras och lära sig sitt nya språk.

Huddinge har 85 olika modersmål i förskolan. Enligt skolverkets rapport ”Med annat modersmål” så saknas det redan idag ekonomiska resurser och lämplig personal för att organisera studiehandledning på modersmålet.

Vore det inte bäst om våra kommunala skatter gick till extra svenskundervisning i stället för modersmål? Modersmål får man finansiera privat om man vill.

Lika barn leka bäst.

Jag råkade lyssna till den kände amerikanske etnologen och ledarskapskonsulten Sinom Sinek när han föreläste om likheterna mellan människor och företag. Hans slutsats är att eftersom företag och samhällen består av människor så är det ofrånkomligt att om man förstår människan så kommer man också att förstå företaget eller samhället. Människor är ett socialt djur och vår överlevnad är avhängig vår förmåga att skapa pålitliga och trygga samhällen och kulturer. Vad är då ett samhälle eller en kultur? Det är en grupp av människor med gemensamma värderingar och värdegrund.  Vad är då ett land? Det är en grupp med människor med gemensamma värderingar och värdegrund. Vad är ett företag? Det borde också vara en grupp av människor med gemensamma värderingar och värdegrund.

 

När vi omger oss av människor med samma värderingar som vi själva så sker något fantastiskt, anser Sinom. Tillit och trygghet uppstår. Tillit och trygghet är en känsla. När vi omger oss med människor med samma värderingar som vi själva så börjar vi lita på dem.

Om vi ensamma skulle gå ut för att tampas med en sibirisk tiger så skulle vi förlora men om vi går ut som en grupp med gemensamma mål så har vi alla möjligheter att vinna. Styrkan i gruppen kommer inte av att vi ska komplettera varandras svagheter utan förstärka varandras styrkor och omge sig med människor som kan göra det vi inte själva kan göra.

Men det räcker inte med att vi omger oss med människor som är bra på att göra det vi själva inte klarar av om vi inte litar på dem. Tillit kommer av gemensamma värderingar, kultur, historia och en gemensam värdegrund.

Vi som svenskar är inte vänner med alla andra i Sverige. Du träffar en norrköpingsbo i Åre och ni blir inte automatiskt vänner. Åker vi däremot till Borneo eller Tanzania och träffar en norrköpingsbo så blir vi ganska snart rätt nära vänner. När vi befinner oss i en främmande omgivning så letar vi efter människor som delar våra värderingar och vår värdegrund för att vi vet att de känner på liknande sätt som vi och tycker som vi i den rådande situationen.

 

Samma sak gäller på hemmaplan. När vi träffar människor som inte delar våra värderingar och vår värdegrund så tappar vi tillit till dem.

Lika bar leka bäst. Vi vill automatiskt omge oss med folk som tror på det vi tror på.

Likadant är det på våra arbetsplatser. De mest framgångsrika företagen i världen har anställda som delar en gemensam och ofta utpräglad företagskultur. Det har ingenting att göra med olikheter i våra åsikter och sättet att lösa problem. Detta är bra och stimulerar utveckling och uppfinningsrikedom. Men nyckeln till framgång är tillit och trygghet.

 

Vi är alla 100% människor och vår överlevnad beror på vår förmåga att skapa trygga och pålitliga samhällen. 

När vi är på en konferens i ett främmande land och befinner oss i främmande kvarter som vi känner oss otrygga i och plötsligt möter en person med samma bricka från konferensen som vi så uppstår vänskap. Vi delar samma intresse eller värdegrund. De tror på det som vi tror på. Vi har valt att offra tid och pengar för att resa till samma konferens. Vi har samma värderingar. Den personen är lite grand som du själv. Det är för att vi alla är människor och vi uppför oss mänskligt.

 

Jag är övertygad om att vi har diskriminering i Sverige och att det finns främlingsfientlighet samt att det är önskvärt att undvika detta. Däremot måste vi inse att detta beteende är djupt inrotat i människans natur och att enda sättet att komma tillrätta med problemen är genom att anpassa alla invandrare till den svenska kulturen och få dem till svenskar. En överdriven invandring av människor med olika värderingar och kulturer är inte heller något som underlättar en samsyn i samhället. I annat fall kommer de att inrätta parallella samhällen och vi kommer få något som vi skulle kunna kalla för utanförskap. Det är det väl ingen om vill?

Det är djup mänskligt att bli misstänksam mot en invandrare som söker arbete med betyg från ett främmande land som man inte känner till. Även om en myndighet skulle intyga att utbildningen motsvarade en svensk dylik så uppstår frågan om det verkligen är så. Är han eller hon som vi andra? Kommer han eller hon att passa in i företaget. Känns detta rätt? Det kan då förefalla säkrare och tryggare att anställa en infödd svensk där man känner till utbildningen, lärosätet och där personen kanske delar företagets värdegrund och företagarens humor. Inte sälla kanske man anställer en person från samma lärosäte som en själv och där man kanske har haft samma lärare eller lektorer. Lika barn leka bäst!

Fusket på våra högskolor

TT kartlägger årligen fusket på våra högskolor och enligt SVD den 23 mars 2015 så framgick det att 576 elever stängts av p.g.a. fuskande det senaste året, den högsta siffran någonsin.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hoga-fusksiffror-pa-hogskolorna_4430259.svd
 

Den 20 mars, alltså några dagar tidigare, publicerade Aftonbladet en artikel om hur föräldrar i den indiska delstaten Bihar klänger på väggen för att via fönstren kasta in fusklappar till sina niondeklassare för att de ska klara examensprovet.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20498919.ab

När jag själv gick på Lunds Tekniska Högskola i början och mitten på 80-talet så fuskade jag inte en enda gång. Jag hörde inte heller talas om att någon av mina studentkamrater eller andra hade fuskat, trots att tillfälla gavs vid varje tenta genom att t.ex. ta med sig lappar in på toaletten eller programmera miniräknaren. Detta utesluter ju visserligen inte att det förekom fusk på den tiden också.

När jag däremot i mitten av 90-talet tog jag min MBA-examen på Riga Tekniska Högskola så förekom ett omfattande fusk. Trots att vi hade amerikanska och kanadensiska lärare som stod för undervisningen och att det var uteslutande vuxna elever i 30-års-åldern som alla redan hade en universitets- eller högskoleexamen och hade kommit upp sig i karriären så förekom ett fusk som för mig var ganska chockerande. Jag hade visserligen hört talas om att det fuskades rett rejält i Lettland men inte att det förekom bland vuxna. Inte i den omfattningen och inte bland sådana elever som inte ens behövde fuska. Fusket var så omfattande på den utbildningen jag gick att jag fick uppfattningen att fusket ligger i den lettiska kulturen.

Vi har otvivelaktigt ett ökande antal utlandsfödda elever på de svenska universiteten och högskolor. Rent vetenskapligt är det naturligtvis förhastat att dra slutsatsen att det är det ökande antalet utlandsfödda elever i Sverige som står för fuskandet även på de svenska högskolorna och att det är därför som fuskandet ökar. Däremot tvekar jag inte att med hänvisning till ovanstående hävda att det förekommer ett omfattande fusk i andra länder och kulturer som vida överstiger det som tidigare fanns i Sverige. Eftersom vi får fler och fler invandrare som kommer från dessa länder så ligger det trots allt nära till hands att misstänka att åtminstone en del av det ökande fuskandet skulle kunna förklaras med ökad invandring. Kanske upplever fler elever pressen från föräldrarna att klara en examen. Denna press tror jag är mer förekommande hos många utländska familjer eftersom jag tror att svenskfödda elever inte har respekt varken för föräldrar eller lärare och därför inte upplever samma press.

Om jag har rätt i mina misstankar ovan och dessutom om fler känner som jag så är det inte helt ologiskt att dra slutsatsen att en svensk arbetsgivare drar sig för att anställa en invandrare med utländsk examen. Man vet helt enkelt inte kvalitén på den arbetssökande, trots kanske fina avgångsbetyg. Jag vet t.ex. flera läkare i Lettland (varav en erfaren och ansedd specialistläkare inom mag- och tarmsjukdomar) som på fullt allvar hävdar att det inte är bra att dricka öl med en infektion i kroppen. Det resonemanget kan jag svälja men inte hennes förklaring att den jäsningsprocess som förekommer med öl i magen inte är bra och att sprit inte alls skulle vara lika skadligt. Jag är nu varken läkare eller medicinutbildad så jag testade förklaringen hos ett par en av mina svenska läkarvänner och de skrattade, ruskade på huvudet och sa sig misstänka en vidskepelse eller ett hopp om att män (som jag vill hävda, utan några som helst vetenskapliga belägg, dricker betydligt mer öl än kvinnor) på så sätt skulle undvika åtminstone öl under sjukdomstiden.

Naturligtvis finns det säkert kulturer och länder där fusk inte förekommer mer än i Sverige på 80-talet och vi får säkert hit både duktiga elever och skickliga yrkesmän (och kvinnor) från både länder som har ett utbrett fusk bland studenter och sådana som inte har det.

Och jag kan naturligtvis ha fel i mina misstankar ovan men man ska inte blunda för hur utländska kulturer kan påverka det svenska samhället på ett negativt sätt vilket sju av riksdagspartierna i Sverige gör och försöker övertala det svenska folket att göra likadant.

Politiska floskler

Har på senare tid märkt att även tjänstemän, till min stora besvikelse, slänger sig med politiska floskler.

Var nyligen på en nämndutbildning och det var märkbart många "säkerställa" och "utmaningar" som togs upp. Lite synd tycker jag. Ordet "säkerställa" säger ju inte ett dugg. Att sedan tala om "utmaningar" i stället för "problem" är att säkerställa att utmaningarna fortsätter att vara just utmaningar. Alla vill ju ha ett arbete med utmaningar och därför kommer inte problemen att lösas, kan man misstänka.

Däremot användes till min glädje begreppet "kunder" i stället för brukare. Vet inte vad som flugit i förvaltningen men som tur var har man glömt vad en dålig konsult en gång sagt och börjat benämna den andra parten i processen för vad de egentligen bör betraktas som. Just "kunder". Positivt!    

Låt oss kalla problemen för just "problem" och inget annat. Låt oss också se till att problemen blir lösta och i stället för att säkerställa att något ska vara på ett visst sätt så skulle jag uppskatta om man tala om vad man tänker göra och hur man tänker göra för att lösa problemen.

Multikulturismen orsakar fler kränkningar.

Jag har tydligen lagt upp bilder och kommentarer på min Facebook-sida som kan har gjort att någon har känt sig kränkt. Jag ber så mycket om ursäkt för detta i så fall. Ingen har visserligen hört av sig om detta, annat än en vänsterextremistisk tidning som uppenbart inte gillade detta. Tyvärr är det nog så att det alltid kommer att finns någon som känner sig kränkt. Frågan är om inte media har gjort Sverige till värdens mest kränkkänsliga folk.

Jag kan inte annat än att börja fundera på om detta inte har med den stora invandringen att göra. I Sverige bosätter sig fler och fler människor med vitt skilda ursprung, kulturer, religion, preferenser och värderingar. Det jag som svensk (snälla, ring inte och fråga hur jag definierar "svensk". Alla "normala" människor vet vad som menas) anser vara helt oskyldigt att skriva, skoja eller ha åsikter om gör ju, på grund av det allt mer multikulturella samhälle vi lever i, att det finns fler och fler personer som kan tänkas känna sig kränkta. Ska vi verkligen anpassa oss till den milda grad till dessa invandrares åsikter så blir ju konsekvensen att vi inte får skriva eller göra något som vi skulle ha gjort om vi hade en mera enhetlig befolkning, med likartade värderingar. Invandringen går alltså för snabbt och är på tok för stor.

Griskött, kor och råttor är ju något som kan vara kränkande för människor från vissa länder eller som erkänner sig till vissa religioner fick jag lära mig idag. Vi har en känd konstnär som uppenbarligen har kränkt många. Ska vi leva utan griskött eller nötkött i våra butiker bara för att vi har invandrare som känner sig kränkta av det (däremot skulle det vara rätt intressant att testa stuvad orm och ursäkta om någon kände sig kränkt av denna mening)? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Nej, säger jag bestämt! Sedan kan även jag känna olust av viss konst men då har jag lärt mig att titta åt ett annat håll. Svårare än så ska det inte behöva vara, tycker jag. Varför ska kritiker och tidningar ha ensamrätt på att skriva nedvärderande om människor? Skådespelare, regissörer, politiker och författare är väl också människor och har känslor samt kan känna sig kränkta? Jag anser, liksom Sverigedemokraterna, att det är invandrarna som bör anpassa sig och försöka förstå oss svenskar och det liv och preferenser som vi i Sverige har. Inte tvärt om. Jag tycker t.o.m. detta synsätt borde vara självklart för alla som bor i Sverige. Dessutom känner jag många invandrare som håller med mig. Jag är därför för ett mer tolerant samhälle. Där vi har stor press- och uttrycksfrihet. Naturligtvis utan grova påhopp eller hot. Jag tror ni förstår vad jag menar. Jag är för större tolerans och blev ärligt förvånad när en känd extremisttidning ringde upp mig och tyckte att jag skulle ta bort en av de bilder jag lagt upp. Ärligt talat kände jag mig kränkt av detta men valde att svälja det utan att gråta. Eftersom jag bara är en person och deras redaktion flera så valde jag att ta bort bilden. Men varför är de så intoleranta? Varför kan inte en tidning, som skriver så mycket, i min mening, kränkande inlägg tolerera det jag skriver? Utgör jag ett hot mot dem?  Knappast! Mina bloggar har av någon anledning bara två prenumeranter. Ännu har ingen hört av sig med uppgifter om att han/hon eller det blivit kränkt av det jag skrivit där, men det kanske bara är en tidsfråga.
 

Jag har förståelse för att viss humor, åsikter eller konst kan göra människor arga eller ledsna. Min avsikt med de inlägg, kommentarer och bilder som jag lägger upp är inte att kränka någon utan att roa och sprida, vad jag anser, värdefull information samt att utrycka mina åsikter. Om den som känner sig kränkt inte vill göra det så ber jag vederbörande att ta bort mig som vän, undvika att läsa det jag skriver eller påpeka olämpligheten. Jag ska då överväga att ta bort det men jag tänker inte ändra på mig eller mina värderingar. Ej heller den sorts humor som jag är road av, trots att den inte faller alla på läppen.