Min fascination över svensk idérikedom.

Det är inte bara världsledande konstnärer av typen Zorn och Carl Larsson  som kommer från Sverige. Vi har svensk management och företagsorganisation som kännetecknas av platthet, demokrati och medbestämmande och som visat sig vara ett framgångsrikt sätt att driva företag på både i Sverige och internationellt, åtminstone för svenska företag. Jag skulle även beteckna våran ödmjukhet och nyfikenhet som framgångsfaktorer för svensk industri.

Häromdagen läste jag att Stockholm och Helsingfors var världsledande när det gällde telefontäthet per invånare år 1885 och att en engelsman, Alfred Rosling Bennet, på 1890-talet reste runt i Europa för att studera telefonverksamheten och utkom med en bok med titeln ”The Telephone Systems of the Continent of Europe” där han, fritt översatt, skrev ”Det tycks vara något i det skandinaviska blodet som gör att innehav av många telefoner bidrar med något väsentligt till deras ägares lycka. Varhelst två eller tre svenskar, danskar eller finländare samlas kommer de ofelbart genast att börja bygga en kyrka, en skola och en telefonväxel.”

Vi har otroligt många uppfinnare som är svenskar. Det ska vi vara stolta över och eftersom världen är så globaliserad borde den svenska skolan lära eleverna vilka uppfinnare vi har och vilka uppfinningar de åstadkommit.

Jag tänker närmast på följande:

Dynamiten                                                 Alfred Nobel

Kullagret                                                    Sven Wingquist

Kolsyrat vatten (konstgjort)                        Torben Bergman

Trefassystemet                                           Jonas Wenström

Mjölktetran                                                Erik Wallenberg

Blixtlåset                                                    Gideon Sundbäck

Hjärt-lungmaskinen                                    Åke Senning

Kylskåpet                                                  Batzar von Platen, Carl Munters

AXE-växeln                                               Bengt-Gunnar Magnusson, Göran Hemdahl

Fotogenköket                                            Frans Lindqvist

Transpondersystemet (positionering)           Hans Lans

Datorgrafik                                                Hans Lans

Digitaliseringsbordet (penna och platta)       Hans Lans

Rullbältet (i bilar)                                        Hans Karlsson

Skiftnyckeln                                               Johan Petter Johansson

Propellern                                                  John Ericsson

Pacemakern                                               Rune Elmqvist

Mjölkseparatorn                                        Gustaf de Laval

Fyren                                                         Gustaf Dalén

Celsiusskalan                                             Anders Celsius

Inte ens jag kunde alla dessa utantill men nog hade det varit kul att knäppa amerikanarna på näsan när jag arbetade för IBM och bodde där. Blixtlåset, kullagret, dynamiten och skiftnyckeln fick de dock reda på, fast jag är tveksam till om de trodde mig.

När jag i början av 90-talet (1990-talet alltså) kom till det nyligen fria Lettland från Sovjet så var man lika förvånad över att det inte var ryssar som uppfunnet ovanstående som amerikanarna trodde det var amerikaner. Så kan det gå. Man ska tro på sig själv, sitt land och känna stolthet över det som är bra! Tvärt emot traditionell svensk politik alltså. Är det bara Sverigedemokraterna som vill ändra på detta?

Ska svensk helgdag bli muslimsk?

Även om debatten sedan länge är över så har jag svårt att glömma den. Jag är fortfarande chockad över att en partisekreterare för Sveriges näst (om inte nu största) parti, som dessutom sitter i Sveriges Riksdag, går ut med ett förslag om att göra om en svensk helgdag till muslimsk. Det gjorde socialdemokratiska Carin Jämtin den 2 maj 2011. Åtminstone så var det då tidningarna skrev om det. Jag har personligen inget emot muslimer och de får gärna fira sina helgdagar bäst de vill men bara för att Sverige har tagit emot en ansenlig mängd flyktingar med muslimsk religionstillhörighet så ska vi väl inte behöva avstå från att fira våra traditionella kristna högtider i mindre omfattning? Hur tänker människan? Ska vi bli ett muslimskt land? Om vi tar emot muslimer, eller om de växer i antal på annat sätt så att de blir en majoritet, ska vi då bygga om Stockholms Stadshus till moské? Ska vi bygga om våra kyrkor, eller en del av dem så att de motsvarar antalet kristna i proportion till antalet muslimer? Skulle muslimerna vara villiga att bygga om sina moskéer i motsvarande grad om situationen vore den omvända? Jag tror knappast det, speciellt inte med tanke på hur de krista förtryck i många muslimska länder.

Nu har damen Jämtin tagit tillbaka sitt förslag då det uppenbarligen visade sig att det inte var så populärt ens bland socialdemokrater men hur tänkte hon?

Ska det möjligen tolkas som fjäskande för en betydande invandrargrupp? Är hon ute efter deras röster? Den borgerliga regeringen har ju nyligen drivit igenom en rad förslag som gör det lättare att som invandrare få svenskt medborgarskap så nu kan Jämtin och Renfeldt satsa på muslimska väljare till riksdagen, är det tanken?

Jag måste säga att jag är djupt bekymrad över hur regering och vänsteropposition hanterar Sverige och dess lagar. Jag anser det ansvarslöst. Själv är jag född och uppvuxen i Sverige och delar gärna med mig av den välfärd som jag vuxit upp med till ett rimligt antal behövande flyktingar under en begränsad tid, tills deras land går att återvända till utan fruktans för sitt liv men det är skrämmande hur ledande politiker i Sverige är beredda att förödmjuka sig och vårt land inför stora invandrargrupper. Om det är av principskäl, blindhet eller dumhet vet jag inte men i sin iver att bekämpa Sverigedemokraterna verkar de vara beredda till vad som helst. Till och med att skada sitt eget fosterland. Det svenska folket har börjat genomskåda detta och om vi inte kraftigt begränsar antalet invandrare och denna politisk hjärnblödning så kommer det att går riktigt illa för Sverige, svensk ekonomi och den svenska befolkningen, oavsett ursprung.

Larmtjänst privatiseras

Jag är och har alltid varit för privat företagande och har gärna sett privatisering som ett hälsosamt inslag för att skapa effektivitet och maximal kundnytta i samhället. Jag hävdar att privatisering också i framtiden ska användas på det sättet, oavsett om det rör kommunal, statlig eller regional verksamhet.

Privatiseringen får däremot inte bli ett självändamål, som den nuvarande majoriteten i riskdagen verkar vilja få det till. En av statens uppgifter är att tillse att viktig infrastruktur finns på plats och fungerar. Detta kan i bästa fall göras av privata företag men ibland verkar man helt blunda för den maximala kundnyttan. Privatiseringen av Euroclear, eller Värdepapperscentralen som den tidigare hette, är ett exempel på hur man överför en statlig verksamhet till ett privat företag med en invecklad utländsk ägarstruktur som sedan i princip har monopol på värdepappersregistrering i Sverige och tar betalt därefter.

Problemen med uppsplittringen av SJ i flera olika bolag har jag tidigare berört.

Jag fick i skrivande stund ett samtal från en dam som behövde uppsöka en öronspecialist. Hon bor i östra Huddinge och besökte naturligtvis öron- och halskliniken på Huddinge sjukhus (eller Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, som det lite ”förenklat” numera heter på inrådan av ett internationellt managementkonsultföretag till en säkert hutlös kostnad). Därifrån fick damen raskt ta sig till Södertälje eftersom sjukhuset hade ett avtal med någon privat specialist i den staden. Mig veterligen hade både Huddinge sjukhus (som det trots allt fortfarande heter i folkmun, helt gratis) och Södersjukhustet i Stockholm helt normal öronservice via sina specialister, åtminstone tills helt nyligen.

Nu läser jag i Svenska Dagbladet (oberoende privat) att flera landsting ska privatisera utalarmeringen till det privata företaget Medhelp. Om nu Medhelp är ett aktiebolag, vilket jag förmodar att det är, så är de skyldiga att enligt aktiebolagslagen drivas med vinstsyfte och maximera vinsten för aktieägarna. Inget fel med det utom att det då liksom uppstår en smärre intressekonflikt av det allvarligare slaget. (för att inte säga flera). Man kommer att minimera kostnaderna (vilket i sig kan vara sunt även för landstingsverksamhet) men hur blir det då med patientsäkerheten? Kommer jag att vilja bli transporterad med den absolut billigaste ambulansen med slitna däck och obytt oljefilter? Hur kommer samverkan att ske mellan det privata företaget och övriga landsting som inte har utalarmeringen privatiserad och blir det totalt sett en önskad kostnadsbesparing?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns ingen anledning till att kommun, landsting och stat inte ska kunna lära sig att driva sina ordinarie verksamheter (och kärnverksamheter i synnerhet) lika effektivt som privata företag. Privatiseringens syfte ska, enligt mig, vara att maximera kundnyttan, förbättra kvalitén och servicen för invånarna. Inte något ideologiskt experimenterande á la Sovjet, där man springer med huvudet mot väggen bara för att ideologin säger att man ska göra på ett visst sätt. Konkurrens är bra men man måste använda det som en benchmark, att se hur bra en verksamhet kan bli eller hur effektivt den kan drivas för att själv kunna förbättra sig. Sedan kan jag helt hålla med om att staten eller kommunen inte ska ägna sig åt att driva korvkiosker eller cykelbutiker, trots att cyklande möjligen främjar folkhälsan.

Sverigedemokraterna är mig veterligt det enda riksdagsparti som ser objektivt på problemen och ställer sig frågan: Vad är bäst för Sverige och dess invånare?

De andra partierna verkar resonera: Vad är bäst för oss som politiker och våra partimedlemmar?

Ni ser skillnaden!

Kärnkraftverkens vara eller icke vara

Det finns få energikällor som har vållat sådan debatt som kärnkraften. I spåren av katastrofen i Japan så finns nu stor risk att Vattenfall tvingas stänga en eller flera av sina kärnkraftverk i Tyskland. I Sverige så möter man inte samma motstånd. I synnerhet inte efter den grandiosa kapitalförstörning som var följden av likvideringen av Barsebeckverken. Det var ett synnerligen allvarligt och felaktigt beslut att skrota dessa verk även om jag har misstanke om att Danmark kan ha haft ett finger med i spelet men i så fall så var det ju ett katastrofalt beslut att lägga verket just där det låg med tanke på risken att andra länder kan komma att påverkar svensk energipolitik.  Politikers fel såklart!

Nu diskuteras vad man ska göra med allt avfall som dessa kärnkraftverk genererat. Hur ska dessa slutförvaras? Är detta ett beslut för politiker? I dagens samhälle så är det otroligt mycket i samhället som är teknikanknutet. Infrastruktur, energipolitik, näringspolitik (i hög utsträckning i alla fall, p.g.a. Sveriges starka och traditionsenliga teknikberoende), forskningspolitik, innovationspolitik och mycket mera. Därför är det två viktiga egenskaper som en politiker bör ha:

-         Tekniskt intresse och/eller kunnande

-         Arbetslivserfarenhet utanför politiken.

Av de partier som sitter i riksdagen så har Sverigedemokraterna störst andel ingenjörer, enligt tidningen Ny Teknik. Vilket parti som har flest antal representanter med arbetslivserfarenhet utöver politiken har jag ingen aning om men den intresserade kan säkert enkelt kolla detta och meddela mig.

När det gäller kärnkraft så händer mycket just nu. Mellan 80-90% av energin är kvar i det högaktiva avfallet som man har använt i dagens kärnkraftverk. Man planerar nu att slutförvara detta i flera tusen år, helst så att ingen kan komma åt det, på 500 meters djup i urberget inneslutet i koppar och bentonitlera. Vansinne, anser jag! Med fjärde generationens kärnkraftverk så kan man använda detta avfall från tredje generationen för att generera el. Sverige har c:a 5000 ton högaktivt ”uranavfall” i vattenbassänger. Naturligtvis så skall detta förvaras så att det kan återanvändas! Efter återanvändning så behöver man ”bara” förvara det i c.a 500 år så blir det lika radioaktivt som uran i en urangruva.

Nu har politikerna från de etablerade partierna ställt till det så att vi dels knappt har någon forskning kvar att tala om i ämnen rörande kärnkraftverk och dessutom råder personalbrist inom dessa yrken eftersom ingen velat satsa på en utbildning inom ett döende område p.g.a. idiotiska politikerbeslut. Nu visar det sig att vi inte klarar oss utan kärnkraften och då funderar man på att slutförvara en utomordentlig energikälla i evigheter. Koko!

Intressant är dock att två Italienska forskare, Andrea Rossi och Sergio Fucardis, påstår sig ha hittat något som kan vara framtidens energikälla. Kall fusion. Man har lyckats att genom att tillföra c:a 1kW värme och förbruka några pikogram vätgas och nickel få ut 10 kWh i en liten burk. Ett grekiskt företag har köpt in sig och ska producera 1MW i slutet av året med hjälp av 125 apparater. Grekerna kan behöva den kosingen. Två svenska forskare och en rad internationella har bevittnat experimenten och anser att det är någon form av fusion som äger rum men ingen kan riktigt förklara vad som händer. Spännande!  http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/energi/article3073394.ece

Nu är det ju inte så att jag anser alla andra energiformer som förkastliga. Både vind- och solkraft samt vattenkraft är trevliga, roliga och nyttiga. Därtill vågkraft som ju har en hel del kvar att bevisa. Om inte Italienarna ovan visar att deras uppfinning är så bra som de påstår så kommer åtminstone solceller att ha framtiden för sig. Det är således bäst att vi röstar in politiker som är kompetenta och inte bara tänker en mandatperiod framåt. Med det menar jag inte att de ska vara kärnkraftsspecialister med de måste kunna lyssna på teknikerna. Kunna ställa de rätta frågorna och förstå konsekvenserna av sina beslut. Framförallt kunna och våga fatta beslut i viktiga och känsliga frågor.