En av de enligt mig mest klockrena teserna om jämlikhet,
ojämlikhet och inkomstklyftor framfördes tidigare i vintras i TV-programmet
Idévärlden av Andreas Bergh, docent i nationalekonomi vid Lunde Universitet,
Institutet för Näringslivsforskning och Ekonomihögskolan vid Lunde Universitet.
Tänkt dig ett samhälle där alla har det lika bra. Tänk dig
sedan att en av invånarna i detta samhälle knapar ihop ett enkelt dataspel. Det
blir extremt populärt och alla vill ha det. Några dagar senare är många i
samhället ett spel rikare och 200 kr fattigare. Spelskaparen har blivit
jätterik och samhället präglas nu av stora inkomstskillnader.
Ovanstående exempel är en uppdaterad version av ett gammalt
filosofiskt tankeexperiment lanserat av Harward-filosofen Robert Notsik. Notsik
ville visa att även en ojämlik fördelning kan vara rättvis förutsatt att
fördelningen är resultatet av en rättvis procedur. Eftersom alla som köpte
spelet gjorde det frivilligt och tyckte att det var värt sitt pris så är
inkomstskillnaderna som har uppstått inte bara acceptabla utan faktiskt
rättvisa.
Låt oss nu göra ett annat tankeexperiment. Vi tänker oss ett
litet samhälle med tre personer. Som tjänar olika mycket. Där finns en bagar
som tjänar ganska lite, en handläggare på kommunen som tjänar bättre och en
mjukvaruutvecklare som tjänar riktigt bra.
Några år senare så visar statistiken att skillnaderna mellan
rika och fattiga i det här samhället har ökat. Då ligger det nära till hands
att tänka sig att det är de fattiga som har blivit fattigare och de rika som
har blivit rikare. Men så måste det faktiskt inte vara.Den nya inkomstfördelningen kan bero på att mjukvaruutvecklaren fick jobb utomlands och inte ens är kvar i landet längre. Handläggaren blev chef och räknas numera som höginkomsttagare och bagaren har blivit medelinkomsttagare och startat ett litet bageri. Och den som numera tjänar sämst i samhället är en nyanländ flyktinginvandrare som inte ens fanns i samhället tidigare. Hon tjänar dåligt jämfört med bageriägaren och chefen men hon har det avsevärt bättre än i sitt hemland.
Ett annat exempel är att Maos Kina var ett jämlikt samhälle
men alla var extremt fattiga. I dagens Kina är inkomstklyftorna stora men det
beror på att många har lyfts ur sin fattigdom och numera lever medelklassliv.
Dom flesta skulle nog välja att leva i ett nutida Kina trots att detta är ett
ojämlikt land.
Dessa tre exempel visar att ökade inkomstskillnader i sig
inte behöver vara något problematiskt. Vi måste i stället börja fråga oss vad
inkomstskillnaderna beror på. Den värsta sortens ojämlikhet är när människor
blir rika genom våld, hot, lurendrejeri eller genom att manipulera det
politiska systemet. Det är ett tecken på att samhället inte präglas av rent
spel eller rättvis konkurrens och den ojämlikheten hämmar både den ekonomiska
och den sociala utvecklingen. Att motverka korruption och monopol är därför ett
bra sätt att motverka orättvisa inkomstskillnader.
När ojämlikhet i stället är resultatet av att människor har
använt sina möjligheter till att förbättra sin situation utan att skada någon
annan då kan ojämlikheten vara oproblematisk och i det här ljuset är det
traditionell omfördelningspolitik och inte inkomstskillnaderna som är orättvis.
När man tar från alla rika och ger till alla fattiga så bestraffar man människor
som har använt sina möjligheter till att förbättra sin situation exempelvis
genom handel eller uppfinningar. Den typen av ojämlikhet borde snarare
uppmuntras för den är ett tecken på att samhället utvecklas, att människor blir
rikare, även om inte alla blir rikare i samma takt.
