Slagruta – ett fungerande verktyg?

Under min semester i Lettland har jag vid flera tillfällen kommit i på diskussioner kring effektiviteten av att använda sig av slagruta för att leta vatten.

Att man är skrockfull i Lettland visste jag sedan tidigare. Att medicinskt utbildad personal har de mest underliga teorier om hur man ska behandla och bota sjukdomar viste jag också. Att många trodde på spådom och spöken var inte heller förvånande för mg. Däremot var utbredningen av tron på slagruta som en effektiv metod för att leta vatten en överraskning.
Efter att under flera middagar blivit mer eller mindre utmobbad för att jag visade det sig vara den ende kring middagsbordet som inte trodde på effekten av slagruta (varken man säger sig ha gåvan eller inte) så sökte jag tröst hos en helsvensk bekant som bott 20 år i lettland samt dennes danske kompis. Döm om min förvåning när även dessa visade sig tro på slagruta som en effektiv metod för vattenletning. Kan då bara konstatera att de bott för länge i Lettland.
Jag har ingen geologisk utbildning men tror mig veta att det finns något som heter grundvatten och att man i de nordiska länderna samt Baltikum hittar vatten förr eller senare oavsett var man gräver. Naturligtvis tror jag på existensen av vattenkällor och utesluter inte heller existensen av något som brukar benämnas som vattenådror men att man skulle ha en större sannolikhet att hitta dessa genom att en extra känslig person går med en slagruta av två rivjärn eller en vide-klyka eller liknande anser jag vara helt befängt och höra till stenåldern. 

Redan gammal forskning på området underkänner slagrutan. Den svenske nobelpristagaren från 1903, Svante Arrhenius, övervakade år 1906 över 100 deltagare i en undersökning och kunde bara konstatera att ingen lyckades bättre än slumpen.

1940 gjorde man på Nya Zeeland en undersökning med 75 deltagare enligt deras egna påstådda förmågor och inte heller någon av dessa lyckade med sin uppgift.
Mer moderna studier har anordnats av bl.a. två tyske fysiker, Herbert L. König och Hans-Dieter Bentz, på 1980-talet med runt 500 deltagare. Resultat: Misslyckande!
Civilingenjör Jesper Jerkert har på ett förträffligt sätt sammanfattat vad som finns om slagrutesökning i skriften nedan.

http://www.jerkert.se/jesper/slagruta.pdf

Om någon med lettsikt ursprung nu protesterar (vilket jag förväntar mig) så kan denne ta och fundera på följande: Om denna vidskepelse och skrock skulle visa sig vara sann - hur kan det då komma sig att Lettland fortfarande är en av de minst utvecklade länderna i Europa? Slagruta och gengångare är ju något unikt, som få andra länder tror på och denna tro har ju definitivt ingen större utbredning bland de mest framgångsrika länderna så här har vi ju i så fall en unik kompetens. Varför har man inte exporterat denna unika kompetens? Varför är man inte ens framgångsrik med dessa kompetenser ens på hemmaplan. Varför ska det vara så in i helvete svårt att få en brunn borrad eller grävd i Lettland? Nä, jag tror inte på dessa metoder och det verkar inte som om de mest framgångsrika länderna heller tror på dem. Inte heller de mest välrenomerade universiteten. Då kanske letterna ska ta en funderare på om man ska ta till sig modern forskning eller stå fast vid sina invanda åsikter och metoder. Det kanske ligger något i det jag hört så många gånger förr sägas till mig av letter: ”Du förstår inte situationen i Lettland riktigt. I Lettland fungerar det lite annorlunda”. Om man med en dåres envishet håller fast vid det som är dåligt och som inte fungerar så kan jag bara också konstatera att det fungerar annorlunda och kan med en stor besvikelse och sorg i hjärtat, säga en sak: Lycka till, Lettland!