Det politiska ledarskapet måste förbättras

Jag måste erkänna en sak. Jag är fascinerad av framgångsrika ledare och framgångsrika företag, särskilt svenska sådana. Många är avundsjuka på att de mest framgångsrika ledarna i många fall tjänar oerhörda pengar. Visst kan det vara obefogat ibland men i Sverige vill jag hävda att det i de flesta fall är ganska rimliga, om än höga, löner. Jag hade själv nyligen en tysk chef som var ganska välavlönad. Han var dryga 40 år och tjänade 175 000 SEK i månaden. Det var den bästa chef jag någonsin haft. Han arbetade minst 12 timmar om dagen. När jag kom på morgonen så satt han där och när jag gick på kvällen så satt han kvar. Kan kallades för ”Gestapo” av vissa. Ett förfärligt smeknamn men han tog det med ro. Anledningen till smeknamnet var att han äntligen lyckats inför lite ordning på företaget inom det arbetsområde som han var ansvarig för. Det som enligt min mening gjorde honom bra var dels hans kompetens och dels hans humor men framför allt han förmåga att släppa allt när man behövde hans uppmärksamhet. ”Jag behöver ingen själasörjare men en vettig människa” som en före detta arbetskamrat karaktäriserade en bra chef.

Percy Barnevik var utan tveksamhet en framgångsrik chef. Hur bra han var är för mig okänt men jag kan helt hålla med om hans syn på ledarskapet. För Percy Barnevik är handlingskraft lika med bra ledarskap. ”En ledare är bäst när man knappt vet att han existerar. Inte så bra när folk lyder och hyllar honom. Sämst när folk hatar honom”. Enligt Percy finns det två typer av människor: de som producerar resultat och de som producerar ursäkter. De flesta politiker hör dess värre till de senare. Det både jag och Percy vänder oss emot är ursäktsmaskineriet, den mentalitet som gör att ledare skyller ifrån sig på orsaker de inte kan påverka; inflation eller vad det nu må vara. En ledares mål är att nå budgetmålen trots motgångar. Vad ska man annars med en chef till? På en av mina tidigare arbetsplatser, IBM, så sa en av de högre cheferna ”Lös det – det har du betalt för”. Företags framgångar ligger på själva genomförandet. Samma sak gäller för ett lands ledare. Enligt Percy ska det vara lite snack och mycket verkstad. ”När ett beslut väl är fattat ska det gå undan.” En av mina större chocker fick jag som förtroendevalt inom politiken. Invånarna får vänta på mellan 6-24 månader på att få svar på ett medborgarförslag. Det var uppenbarligen bara jag som ifrågasatte denna sölighet från idé till beslut. Att gå från idé till handling lär väl ta en mandatperiod eller så. Efterhand har jag förstått att en ursäkt till den långa handläggningstiden är demokratiprocessen. Bullshit! Jag vill hävda att man inom det privata näringslivet har en hyfsad demokrati men ingen skulle acceptera en handläggningstid för idéer från personalen på mer än en månad. Vill man söla lite så dra till med det dubbla eller tredubbla. Då blir det ett kvartal, inte två år. Pengar kan alltid tjänas igen – men förlorad tid är förlorad för alltid.

 När jag fick uppdraget att etablera en IBM-organisation i Lettland i början på 90-talet så var det brist på manliga kvalificerade kandidater till vårt personalbehov. Jag intervjuade ett antal kvinnor och – topp! Det var ingen annan än jag som ville anställa dessa. Percy Barnevik verkar tycka likadant. Han har startat en välgörenhetsorganisation i Afrika. ”Kvinnor är driftiga. Bland de fattiga i Afrika och Indien gör männen 20% av jobbet, kvinnorna 80%. Varför är det så? Jag blir trött på de spelande, supande lata männen. Därför lånar jag bara ut pengar till kvinnor. I själva verket hatar jag män”, säger Percy. Varför då? ”-För att de inte sköter sig. Jag gav dem faktiskt en chans trots att inte ens de inhemska bankerna gjorde det. Men så kom amorteringsdagen och då kom också ursäkterna: Min bror är sjuk, vi har haft missväxt och så vidare. Kvinnor tiger och betalar. Män snackar och betalar inte.”

 När man anställer personal så ska posten naturligtvis tillsättas med den som är mest lämpad, men män och kvinnor agerar olika. Män tar plats, medan till och med väldigt duktiga kvinnor är mer prövande, menar Percy. ”De frågar: klarar jag detta?” Jag vill hävda att män är mer orädda och bättre förhandlare. Kvinnor är, enligt Percy,  en underutnyttjad resurs.