De flest medborgare (förlåt – invånare, efter den nya grundlagens antagande) skulle nog hålla med om att det är bra. Ändå så verkar det fortfarande lite fult att bära omkring på den svenska flaggan. De enda som verkar vara stolta över Sverige som land är Sverigedemokrater. Varför är det så? Varför anses man som nazist eller konstig om man hyllar Sverige?
Min mamma, som kom till Sverige från Lettland under andra världskriget, förvånades över att det såg ut som om svenskarna skämdes lite över flaggan och över att vara svenskar.
Jag har själv bott i Lettland under en tid i mitten på 90-talet och då var det VM i hockey eller fotboll i huvudstaden Riga och man kunde uppleva unga som gamla, tjejer såväl som killar gå genom Rigas gator viftandes den lettiska flaggan. Jag är övertygad om att många av tjejerna aldrig hade spelat sporten själva, visste reglerna eller ens brydde sig förrän deras landslag vunnit en match på hemmaplan i VM och nu begav sig ut på gator och torg för att fira med flaggan i hand och hojtandes ”Latvija”, ”Latvija”. Det är stolthet det! Ja, det är klart att vi i Sverige firar ett landslags seger vi med. Fast inte på samma sätt vill jag påstå. Vi går inte man ur huse för att fira. Det är på sin höjd några inbitska supporters som super sig fulla och sedan vågar ta fram sina innersta känslor för laget och landet i stadens centrum, till fasa för pensionärer och gamlingar.
Jag såg nyligen ett inslag på TV om Köpenhamns flygplats ”Copenhagen Airport”, ni vet det där programmet där man får följa livet på en storflygplats. Där såg man familjen viftandes med den danska flaggan för att välkomna sin bror, syster eller son från långresan. Lage leve Denmark! Eller vad de nu säger i Danmark. Hur ofta ser vi det på Arlanda?
Sverige då? Ja, vi verkar vara stolta över hur många invandrare vi tagit emot. Ska man fira Sverige så gäller det att ha så många flaggor i nävarna så vi skulle behöva 100 nävar för att hålla dessa flaggor. För vi får ju inte glömma någon. Det kan ju orsaka åtal för diskriminering, något av det värsta som kan hända en svensk (förlåt – mångkulturist) Vi firar mångkulturen till den grad att vi snart inte vet vad vi själva heter.
Att vi sedan inte har arbete och bostäder till dessa är något som vi får lösa i efterhand (nu snart 30 år), verkar politikerna (utom SD) tycka. Dessutom ska vi sju stödja deras egen kultur via stöd till kulturföreningar, undervisa i hemspråk, tillåta dem att utöva deras religion och applådera deras mat och seder.
Många har pekat på USA som ett utmärk exempel på ett framgångsrikt mångkulturellt samhälle (förutom på senare år p.g.a. finanskrisen). Ja, men här är det faktiskt en stor skillnad mot Sverige. Dels är USA inte särskilt gammalt. Det som var gammalt i det landet har man sånär utrotat och de återfinna numera som turistattraktioner i reservat i form av indianer (i Sverige skulle det motsvara svenskar). Dels är man i USA stolt över sitt land och alla invandrare förväntas anpassa sig till de amerikanska sederna och det anses lite fult att inte vara integrerad. I Sverige tycker vi det är synd att invandrarna inte integrerar sig men vi gör allt för att uppmuntra dem att inte göra det i form av alla stöd de får.
Dessutom riskerar vi att få samma problem i Sverige som man hade under 50 års tid i Baltikum och fortfarande har. Ryssarna som tvångsförflyttades till dessa länder under Sovjettiden och som inte ville lära sig det lokala språket med en annorlunda kultur om än mycket mera lik än de som kommer från bl.a. arabvärlden och Latinamerika till Sverige.
Eftersom nordamerikaner är otroligt stolta över sin nation och jag som svensk också är stolt över Sverige (fast med dagens invandringspolitik så falnar den stoltheten) så kunde jag, under mina år i USA, inte låta bli att upplysa amerikanen om att följande uppfinningar trots allt är svenska:
Skiftnyckeln, mjölkseparatorn, AGA-fyren, datormusen, dynamiten, blixtlåset, tändstickan, kullagret, ångturbinen, konstgjord njure m.fl.
De stod då med gapande mun när jag med stolthet som svensk gick iväg till nästa möte. Sedan fick de visst vara med på kräftfesten och fira midsommar med oss svenskar om de ville men först efter att ha lärt sig att vi inte har isbjörnar på gatorna och vad golfströmmen innebär. Jag blev aldrig någon integrerad amerikan och hade inte för avsikt att bli det heller då min utlandstjänst var begränsad till ett halvår i taget.
Låt oss nu i Sverige (eller det som är kvar av det) erkänna våra misstag, bl.a. vad gäller integrationspolitiken, rätta till dessa och få stoltheten tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar